Katherine Hauptman jobbar som chef för publik och lärande på Historiska Museet. Hon är också ordförande för Svenska ICOM, Sveriges nationella förening inom International Council of Museums. Vi har träffat henne och pratat om museer och kulturarv, både i Sverige och internationellt. Vi passade också på att prata om museers roll och uppdrag, och hur museer kan arbeta för att förbli en viktig del i ett demokratiskt och jämlikt samhälle.

Katherine Hauptman
Katherine Hauptman. Foto: Niklas Sagrén

Vad är ICOM?

ICOM står för International Council of Museums, och är den största internationella sammanslutningen för museer. Syftet med ICOM är att knyta samman museer och museiprofessionella globalt. Både för samarbete och utbyte, och i solidaritet med varandra, eftersom museer har olika förutsättningar i olika länder och olika delar av världen. ICOM startades 1946 utifrån en gemensam övertygelse om att museer har en viktig roll i samhället, eftersom museer kan hjälpa människor att förstå varandra oavsett tid och rum.

Vad gör Svenska ICOM?

Svenska ICOM är en kommitté inom internationella ICOM, och om man är museiprofessionell i Sverige så kan man bli medlem Svenska ICOM. Bland medlemmarna finns både individer och institutioner och vi jobbar mycket med etiska regler för museer och andra former av råd och stöd.

Som medlem kan man också engagera sig i olika internationella kommittéer och få ett internationellt nätverk och vara med och utveckla museifrågor världen över. Vi jobbar helt enkelt med museiutvecklingsfrågor på den internationella arenan. Sen finns det en överenskommelse internationellt om att alla ICOM-medlemmar har fritt inträde på ICOM-anslutna museer över hela världen.

Kan du berätta om ICOM:s röda listor?

De röda listorna är listor över kulturarvsföremål som finns i olika länder där man bedömer att det är stor risk för att de ska råka ut för stölder, illegal handel och förstörelse. Några av föremålen på de röda listorna är sådana som har blivit stulna, är försvunna eller har blivit handlade med, och andra av dem finns i krigszoner där det finns väldigt stor risk för att något av detta ska hända. Syftet med de röda listorna är att försöka förebygga sådan verksamhet. Man vill helt enkelt göra kulturarvsföremålen mer kända och öka medvetenheten om hotet mot dem. Men ICOM är inte bara röda listor, utan det är en del i ICOM:s större arbete kring illegal handel och forskning om det.

Begravningsbyst i kalksten, Palmyra, 3:e århundradet AD, 60 x 45 cm. © Directorate-General of Antiquities and Museums, Damascus. Courtesy of ICOM

I februari lanserade Världskulturmuseerna, Svenska Unescorådet, Riksantikvarieämbetet och Svenska ICOM en informationskampanj mot illegal handel med kulturföremål.

 

Hur är ICOM kopplade till Unesco?

ICOM är rådgivande till Unesco i museifrågor, alltså som ett slags expertorgan för Unesco i museifrågor internationellt. Och Unesco stödjer ICOM. Här i Sverige vill vi nu samarbeta med Svenska Unescorådet, och vi hoppas kunna få en starkare koppling till varandra genom att agera tillsammans.

Vad vill du uppnå med samarbetet med Svenska Unescorådet?

Det jag hoppas kunna uppnå är att vi tillsammans ska få mer och bredare diskussion kring museer, utanför den snävare branschdiskussionen. Jag skulle vilja medverka till att man i ett offentligt samtal också kan se museernas roll så som jag beskriver dem; att de på ett självklart sätt är viktiga för samhället. Fortfarande pratar man ofta om historia som något mossigt eller museerna som något där man bara samlar, som om det vore något nytt och konstigt att museerna relaterar historia till samtiden. Men det har museer alltid gjort, och det är en del av grunduppdraget.

Det jag skulle önska är att vi kan öppna upp diskussionen så att även debattörer utanför våra branscher kan se och förstå det. Då tror jag också att man skulle kunna använda museerna på helt andra sätt, de skulle kunna figurera på andra samhällsarenor. Inte bara för att vi på museerna vill nå ut, utan för att museer är aktörer som man kan samverka med och nyttja på olika sätt.

Jag tror verkligen att Svenska Unescorådet kan nå ut bredare, och att vi tillsammans kan hitta andra ingångar till en sådan bredare diskussion. Kanske bidra till att vrida perspektivet så att intresset växer.

Kan du utveckla dina tankar kring vilken roll museer spelar i samhället?

Väldigt enkelt uttryckt är museer en del av ett samhälles kollektiva minne. Då har det en väldigt stor betydelse vad man inkluderar i det här kollektiva minnet. Museer har i uppgift att synliggöra och legitimera samhällets värderingar, olika grupper av människor och deras del i historien.

Just medvetenheten om historien är en viktig sak för ett samhälle som blickar framåt. För historien visar att samhället förändras. Men inte bara att samhället förändras, utan också att samhället kan förändras. Det är ju människor som förändrar samhället. Alla de demokratiska rättigheterna som finns idag finns för att någon har kämpat för dem. De är inte bara där av sig själva, utan har uppstått för att människor har påverkat sin situation.

Att få se och ta del av denna historia betyder att man kan få syn på en möjlighet att också förändra samhället för framtiden. Museer har på så sätt en viktig uppgift att fortsätta skapa och förstärka demokratin så att den inte tas för given. ICOM:s grundtanke är att museer hjälper människor att förstå andra människor, oavsett tid och rum. Att samla i arkiv och visa vad som hänt och vad människor har gjort är en stark grund att stå på för att fortsätta bygga ett öppet samhälle som är till för alla.

Apropå museets roll har det varit debatt på kultursidorna under hösten. Vissa menar att museer tar för stort politiskt ställningstagande och inte är oberoende. Har museets roll förändrats?

Mitt svar är att museets roll inte har förändrats, utan att det är kulturpolitiken som har förändrats. I Sverige har det under ganska många år rått konsensus i kulturpolitiken. Alla politiska partier, oavsett partifärg, har stått bakom de kulturpolitiska målen. Det har inte ansetts vara ett politiskt ställningstagande att stå för mänskliga rättigheter. Det har varit en självklarhet. Det har museer gjort, och gör fortfarande.

Numer råder det inte konsensus om de kulturpolitiska värderingarna. Då har det plötsligt blivit ett politiskt ställningstagande att jobba med mångfald, trots att man jobbar på samma sätt som man har gjort tidigare. Om man nu tycker att det är ett politiskt ställningstagande, då är ju slutsatsen att museer alltid har varit politiska och alltid kommer vara det.

Samtidigt är det klart att det är politik att vilja skapa demokrati och värna om mänskliga rättigheter, för det finns ju politik mot det också. Men det är inte samma sak som att ställa sig bakom ett parti. Det är att ställa sig bakom de internationella konventionerna kring mänskliga rättigheter. Det är för jävligt att vi helt plötsligt lever i ett samhälle där det skulle vara kontroversiellt.

Finns det något mer du tycker är viktigt att uppmärksamma rörande museers roll?

Jag tycker att det är viktigt att påpeka att museer har en social dimension, och en social roll i samhället. Det kan man se i länder med ett problematiskt förflutet av krig och konflikter eller där det finns väldigt stora skillnader mellan fattiga och rika. Museer är trygga platser som människor kan nyttja när de inte har något annat.

© Museu da Maré / Naldinho Lourenço
© Museu da Maré / Naldinho Lourenço

Det finns många bra exempel på det, som Museu da Maré, ett litet museum som ligger i en av de största favelorna i Rio de Janeiro. De som bor där har känt sig väldigt stigmatiserade, och bor man någon annanstans så vågar man inte komma dit. Favelans invånare har inte känt sig representerade på stadens museer, och då har man valt att bygga ett eget museum i favelan. Utställningarna och dess teman skapas av invånarna, och de utgår ifrån helt andra saker än vad som visas på de traditionella museerna. Det kan handla om trygghet eller om relationen till vatten.

Trots att det är ett väldigt litet museum utan nästan några pengar alls har det blivit väldigt känt i museibranschen internationellt. Personer från museet åker runt för att berätta och inspirera stora institutioner som har helt andra resurser. På detta sätt kan man utifrån en gräsrotsnivå börja jobba inte bara för människor utan också med dem.

Det här är en förändring som kommer från alla möjliga håll. Just därför behöver det omdefinieras vad ett museum ska vara och hur ett museum fungerar för att vara angeläget. Det här museet i Rio är förmodligen mer viktigt för sitt närområde än vad Historiska museet i Stockholm är. Äldre museer har ju traditionellt fungerat så att man som besökare kommer dit på museets villkor. Där behöver man vända blicken litegrann, och istället omforma museet utifrån de behov som finns i samhället. Och det gör numera både Historiska och andra samhällsengagerade museer i Sverige och internationellt.

Mer läsning:

Unescos rekommendation om museer och samlingar

Ny kampanj mot illegal handel med kulturföremål

Om förstörelse av kulturarv